Kursk ubåten bärgad från djupet
Den 12 augusti 2000 sjönk en av Rysslands mest avancerade ubåtar i Barents hav. Kursk ubåt bärgad blev senare en av historiens största och mest komplicerade räddningsoperationer. Alla 118 besättningsmedlemmar omkom i katastrofen. Vad som hände under det arktiska havet skulle komma att fasscinera världen i många år framöver.
När en ubåt sjönk på 108 meters djup
Ubåten K-141 Kursk låg på havsbotten långt nere i mörkret. Olyckan inträffade under en militär övning. En explosion i fören ödelade skeppet och alla hopp om överlevnad. 108 meter vatten skilde vraket från världen ovan.
Räddningen blev nästan omöjlig från början. Rysslands egna resurser räckte helt enkelt inte för jobbet. Väderomständigheterna var fruktansvärda, storm och höga vågor gjorde dykning livsfarlig. Dessutom fanns två enorma hot under ytan:
- En kärnreaktor som fortfarande fanns i ubåten
- Oexploderade torpeder som kunde gå av när som helst
Tiden var knapp. Besättningen i fören kunde fortfarande vara vid liv de första timmarna. Men räddningsinsatserna gick långsamt. Det tog tid att få rätt utrustning på plats. Det tog tid att fatta beslut. Till slut var det för sent.
Så bärgade man vraket från havsbotten
Ryssland valde att anlita nederländska experter. Företagen Smit International och Mammoet tog på sig det nästan omöjliga jobbet. De hade erfarenhet av att lyfta tunga ting från havet (och de var faktiskt väldigt bra på det). Men ingenting i deras karriär var lika komplext som detta.
Det första problemet var fören. Den delen innehöll troligen oexploderade torpeder. Därför beslöt man att såga av den helt enkelt. Arbetare från Göta Alv-tvätten i Sverige kom till insatsen, ja samma företag som tog hand om skeppsvrak. En speciell diamantsåg användes för att skära genom stål och metall.
Planen var enkel men svår att genomföra:
- Klipp av bogen med en såg
- Lämna fronten på havsbotten
- Sätta stora vagnar runt resten av ubåten
- Lyft långsamt och försiktigt mot ytan
Vraket vägde omkring 14 000 ton. Det motsvarar omkring åtta stora lastbilar. Arbetarna användde stora pneumatiska lyftkuddar och kraftiga rep. Operationen tog veckor. Varje millimeter uppåt måste planeras noga för att ingenting skulle spräckas eller läcka.
Till slut kom ubåten upp ur djupet. Den fördes långsamt till Severomorsk, Rysslands nordflottas bas. Senare flyttades vraket till Sayda Bay för vidare undersökning och förvaring. Det var en teknisk bedrift som få trodde var möjlig.
Det som fortsätter att bekymra
Efter bärgningen började många frågor dyka upp. Varför blev inte fören också bärgad? Ryssland sprängte den senare, troligen för att skydda militära hemligheter. Det väckte misstankar hos många världens regeringar.
Endast sju av ubåtens 24 torpeder återfanns. Vart tog de övriga vägen? Försvann de i explosionen? Ligger de fortfarande på havsbotten? Ingen vet för säkert.
Miljön är fortfarande en risk. Kärnreaktorn var intakt när ubåten bärgades. Men vraket innehåller många farliga ämnen. Det förvaras nu på Sätta-bukten i Ryssland. Om den börjar läcka kan det skada hela havsmiljön runt omkring.
Många familjer fick aldrig svar på sina frågor. Hur dog deras anhöriga? Vad var sanningen bakom olyckan? Många misstänker att Ryssland dolde information för världen. Transparensen var minimal, vilket gjorde katastrofen ännu värre psykologiskt.
Kursk-katastrofen lärde världen viktiga lektioner. Militära ubåtar måste ha bättre säkerhetssystem. Radiokommunikation måste fungera även efter kollisioner. Räddningsplanering kan aldrig vara för grundlig. Många länder förändrade helt sina ubåtsrutiner efter detta.
Idag är Kursk ubåt bärgad och förvarad långt från människor. Men berättelsen om 118 män som dog i mörkret fortsätter att påverka hur vi tänker på säkerhet till sjöss.
